Ekonomipriset 2026 – En ny modell för en stabil samhällsekonomi

2026 års ekonomipristagare har utvecklat modeller som förbättrat möjligheterna att jämna ut toppar och dalar i ekonomin. Deras modeller används av regeringar och centralbanker över hela världen.

Att jämna ut konjunktursvängningarna

Ekonomisk utveckling kännetecknas av omväxlande hög- och lågkonjunktur. En jämn ekonomisk utveckling är bättre för både hushåll och företag än kraftiga konjunktursvängningar.

Ända sedan nationalekonomen John Maynard Keynes lanserade sina teorier för över 100 år sedan har ekonomer förstått att det går att påverka konjunkturen med hjälp av så kallad stabiliseringspolitik. Stabiliseringspolitik är de åtgärder som regeringar och centralbanker gör för att jämna ut ekonomiska svängningar. Regeringar kan till exempel höja eller sänka bidrag och skatter, och centralbanker kan ändra styrräntan.

Målet är att undvika för höga toppar med skenande inflation, och för djupa dalar med hög arbetslöshet. I en högkonjunktur bromsar man ekonomin genom att till exempel höja räntan och skatter. I en lågkonjunktur gasar man på ekonomin genom att till exempel sänka räntan och skatter.

Stabiliseringspolitik blev ineffektiv

Keynes och de forskare som följde i hans spår kunde se att det fanns samband mellan konsumtion, produktion, arbetslöshet och inflation. De utgick från att sambanden var stabila. Om man till exempel ökade konsumtionen, skulle det leda till ökad produktion som i sin tur skulle leda till minskad arbetslöshet. När fler människor fick jobb skulle det leda till ökad efterfrågan, vilket till sist ledde till inflation.

Under 1970-talets oljekriser visade det sig att sambanden inte var så stabila. Länder kunde exempelvis ha hög arbetslöshet och hög inflation samtidigt. Det gjorde att politiker och centralbanker satte in åtgärder vid fel tidpunkt.

För att fungera måste stabiliseringspolitiken istället bygga på en mikroekonomisk grund, menade allt fler ekonomer. Mikroekonomi handlar om hur individer och företag fattar beslut om till exempel konsumtion, produktion och priser. Genom att ta reda på hur miljontals enskilda hushåll tar sina konsumtionsbeslut kan man förstå makroekonomiska fenomen, såsom arbetslöshet och inflation. Makroekonomi handlar om ekonomin i ett helt land eller i världen. Dessvärre var det mycket svårt att förutse hushållens konsumtion.

Konsumtionen styrs av förväntningar

Ekonomipristagaren Robert E. Hall presenterade 1978 en ny teori som visade att hushållens konsumtion styrs av förväntningar om framtida inkomster. Om ett hushåll tror att de kommer att få mer pengar i framtiden, ökar konsumtionen. Om hushållet däremot tror att de kommer att få det sämre ekonomiskt, konsumerar de mindre. Konsumtionsförväntningar ändras bara när bedömningen av framtiden ändras, vilket kräver ny information, exempelvis att en person får ett nytt jobb. Detta gör att det inte går att förutsäga konsumtionsförändringar.

Halls forskning visade också att teorin inte stämmer för ungefär 20% av hushållen. Det är hushåll där hela inkomsten behövs för att täcka grundläggande behov.

Woodfords modell

I en bok som kom 2003 presenterade den andra ekonomipristagaren Michael Woodford en ny makromodell som baseras på hur beslut tas av enskilda aktörer. En del av modellen bygger på Halls forskning om konsumtionsmönster. Syftet med modellen är att den ska fungera som ett slags laboratorium för ekonomisk-politiska beslutsfattare. Vad händer med BNP och inflationen om räntan sänks? Eller hur mycket behöver räntan höjas för att inflationen ska stabiliseras i ett visst konjekturläge?

De tidigare makroekonomiska modellerna som byggde på Keynes teorier försökte också svara på dessa frågor, men svaren var inte tillförlitliga. Woodfords modell tog hänsyn till hur hushåll och företag tar beslut om konsumtion, produktion och priser på produkter. Enkelheten i modellen i kombination med att den visade sig stämma väl med verkligheten gjorde att den snabbt började användas av beslutsfattare världen över.

Till mänsklighetens största nytta

Pristagarnas forskning har gjort det möjligt att hantera stora samhällsekonomiska kriser på ett mycket bättre sätt än tidigare. Det har varit till stor nytta under exempelvis finanskrisen 2008 och coronapandemin 2019–2021. Då blev konsekvenserna inte lika långsiktiga som vid tidigare kriser.  

I den här korta filmen får du veta mer om pristagarens arbete: